slaktarns

nä man kan inte resa tillbaka i tiden, kanske är det bra men det känns så sorgligt på något sätt att det finns så mycket man inte kan få ogjort, människor man sårat, saker man ångrat o chanser man inte tagit.. det finns så mycket som man borde gjort oxå,  har ni funderat på hur ofta folk säger:"å jag skulle vilja göra det".. endel bangar pga pengar, endel pga kärlek o endel pga ren jävla feghet... de som inte når sina drömmar pga sista orsaken har jag ingen respekt för...

folk är så rädda för att misslyckas... lr är dom kanske rädda för att lyckas?.. det är inte kul o stå med skammen när man misslyckats men det är fan mycket bättre än att inte försöka alls (men då slipper man iaf skammen).. skam är en konstig sak, en konstig känsla... jag tror inte man själv kan känna skam över något man gjort, när man inser sina begränsingar o inte räcker till tror jag det kallas besvikelse.. skam kallas det när man bryr sig om va den stora massan tycker.. vänner, släkt, folk man hatar,folk man älskar..

oj, kom in lite på fel spår här.. men man tror alltid att den gamla goda tiden var förr.. o visst är man 85 i semidöd så kan man sitta o minnas o inse att man inte kommer uppleva någon mer vår.. men vi som är unga, friska o har drömmar kvar, vafan tänker vi så för? är vi svagsinta stackare? har vi förmycket press på oss att utbilda oss, flytta till storstan, resa jorden runt, va kexens favorit o kunna va grym i idrott o plinga på gitarren på efterfesten?.. allt detta på samma gång o dessutom kunna va en bra polare som har tid o förstår utan o ha förmycket tid då man anses mobbad.. fuckin christ, hur klarar folk med o leva? hur klarar jag av det? det var nog bättre förr när man surplade saft o spelade fotboll hela dan o enda besvikelsen var tiden man var tvungen o va hemma o blev utskälld för 15 min försening..

aja jag vet iaf att har man gjort sitt bästa utifrån sin förmåga o erfarenhet så kan man inte lasta sig själv förnågot.. o siktar man mot stjärnorna så når man trätopparna... bättre o göra magplask o mosa dasen än o inte hoppa alls.. då har man iaf fått någon att le... o det är väl det livet handlar om.. att kunna le, kunna skratta åt livet, skratta åt döden, skratta åt varandra o sig själva.. annars blir livet jävligt sämst..

jag tror att man inte kan känna glädje på samma sätt om man aldrig upplever sorg... o jag tror inte man kan uppskatta något man har allt man eftersträvar.. dvs jagskulle aldrig vilja vara rik, jag skulle vilja ha mycket pengar men aldrig rik.. likaså kan man aldrig uppskatta den stad man bor i om man inte sett annat. visst man behöver inte flytta men däremot så kan man resa o upptäcka saker istället för att dricka margarita 2 v en gång varje år... om man ser vad andra saknar o va man själv har så märker man att man har det rätt så bra...

jag vet nu va jag saknar.. min famij o mina vänner... jag vill till stockholm, trollhättan, gbg, örebro, svartåstan o stångåstan... jag vill göra som jag alltid gör, ta tåget ner tillen kär polare med matsäck, rena kalsonger o t-shirt, linser o en tandborste.. lyssna på musik, snacka om vad som hänt sen sist o sen hinka öl o pussla ihop nya drömmar o somna på någon soffa lr madrass.. sedan vakna upp o bakfylle fika, ta förväl o säga att vi snart ses igen o att dom ska ha blicken i skyn o sen åka hem...

over n out / en längtande slaktare i oktobermörkret...